Om ramverket

Ramverket utgör grunden i DigidelGov: Samhällskontraktet i en digital tid.

Titel: Samhällskontraktet i en digital tid. Ramverk för rättighetsefterlevnad i den digitala välfärdsstaten
Engelsk titel: A compliance assessment framework for human rights norms
Författare: Terese Raymond
Utgivningsår: 2026
Version: 2.0, senast reviderad 2026-11-03

Så citerar du ramverket

Raymond, T. (2026). Samhällskontraktet i en digital tid. Ramverk för rättighetsefterlevnad i den digitala välfärdsstaten (version 2.0). https://wordpress-digidel-u917.vm.elestio.app/ramverk/

I internationell människorätt kallas den enskilde rättighetsbärare och staten skyldighetsbärare. Relationen mellan dem är samhällskontraktets kärna. Det är skyldighetsbäraren som har ansvaret för att rättigheter inte bara finns i lag utan också kan utövas i praktiken. Det här ramverket har en taxonomi som kartlägger villkor för relationen mellan rättighetsbärare och skyldighetsbärare när välfärdsstaten digitaliseras.

Mänskliga rättigheter i en digital välfärdsstat

FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) fastslog 2012 att mänskliga rättigheter som gäller offline även gäller online (UN Human Rights Council, 2012). Principen har sedan dess vidareutvecklats, senast i en resolution som betonar statens skyldighet att överbrygga digitala klyftor och tillämpa ett rättighetsbaserat förhållningssätt vid digital inkludering (UN Human Rights Council, 2021). Europarådet antog 2024 den första juridiskt bindande internationella konventionen om mänskliga rättigheter vid utveckling och användning av artificiell intelligens (Council of Europe, 2024).

Sveriges nationella strategi för mänskliga rättigheter från 2016 behandlar inte digitaliseringen av offentlig verksamhet som en rättighetsfråga. Digitaliseringen nämns som en väg för röster som vill undergräva mänskliga rättigheter och som en plattform för utbildning av statsanställda (Regeringen, 2016, s. 8 och 28). Statskontorets uppföljning av strategin tar inte upp digitaliseringen alls och bedömer att strategin bara i liten utsträckning har varit ett effektivt stöd för regeringens arbete (Statskontoret, 2026, s. 5). Inte heller instruktionen för Digitaliseringsmyndigheten nämner mänskliga rättigheter. Uppdraget om digital inkludering formuleras som att öka möjligheterna för alla att använda digitala tjänster. Den enda kopplingen till rättigheter går via uppdraget att verka för funktionshinderspolitikens mål (SFS 2026:1769, 20 §). Principen att rättigheterna gäller på samma sätt online som offline saknar därmed ett nationellt sammanhang att verka i.

Formuleringen av uppdraget lägger dessutom frågan hos den enskilde: det är människan som ska inkluderas. Hedvall och Ericsson (2024) visar att inkludering upprätthåller mönster av norm och avvikelse, där någon avgör vem som redan hör till och vem som ska inkluderas. Ramverket utgår från det omvända. Det är digitaliseringen som ska fungera för alla och respektera rättigheterna.

Förvaltningsrätten är teknologineutral: staten kan kontraktera ut tjänsteutförande men inte sina människorättsliga förpliktelser. Det ansvaret försvinner inte för att samhällsfunktioner blir digitala. Men när välfärdens tjänster utformas digitalt fattas designval som avgör vem som kan ta del av dem och på vilka villkor. Det är skyldighetsbärarens val som skapar villkoren, och skyldighetsbärarens ansvar att förändra dem.

Digital exkludering pågår när digitala samhällsfunktioner försvårar eller omöjliggör för den enskilde att utöva en rättighet eller fullgöra en skyldighet. Exkludering är i den meningen ett görande, inte ett tillstånd. Kontantberoende i Sverige har beskrivits som ”en socialt påtvingad position […] till följd av en politiskt och kommersiellt motiverad infrastrukturomvandling” (Halldenius & Petersén, 2024, s. 4). Varje enskild digital tjänst kan framstå som rimlig, men den samlade verkan av att ersätta analoga kanaler över många välfärdsområden samtidigt kan innebära att grupper systematiskt utestängs från rättighetsutövning (Morris & Veiberg, 2024, s. 8). Denna regressionsproblematik knyter an till ICESCR artikel 2.1 om progressiv realisering: staten får inte försämra en uppnådd rättighetsnivå.

Ramverk: taxonomi och analysmatris

Ramverket består av en taxonomi och en analysmatris. Taxonomin namnger och sorterar förhållanden som hindrar den enskilde från att utöva rättigheter eller fullgöra skyldigheter i en digitaliserad välfärdsstat. Analysmatrisen prövar dessa förhållanden mot empiri, utgångspunkter enligt lag samt ansvars- och korrigeringsvägar.

Taxonomin har två dimensioner: samhällshinder och ojämlikhetsfaktorer. Samhällshinder har 11 områden med 53 hinder. Ojämlikhetsfaktorer har 7 områden med 23 faktorer.

Samhällshinder är villkor i digitaliseringen som begränsar den enskildes möjlighet att utöva sina rättigheter. De finns i det allmännas utformning av system, tjänster och styrning. Ett hinder beskrivs därför utifrån systemet: vad det kräver, saknar eller förutsätter.

Ojämlikhetsfaktorer är omständigheter som ökar risken att drabbas av ett samhällshinder. Flera faktorer kan samspela och de kan komma och gå. Även den som brukar klara digitala samhällsfunktioner kan få svårigheter i vissa lägen eller när livet förändras. Exkludering är situationsbunden. En faktor beskrivs utifrån människans liv och vad systemet förutsätter men inte tar hänsyn till. Det är där hindret uppstår. Frågan är alltså inte om den enskilde klarar tekniken, utan om tjänsterna fungerar även då. Var orsaken till ett hinder placeras avgör vilka lösningar som prövas. Om orsaken placeras hos personen blir lösningen stöd till personen. Om orsaken placeras i systemet blir lösningen att ändra systemet.

Ramverkets sätt att beskriva hinder och faktorer ligger nära det som Hedvall och Ericsson (2024) kallar nonkluderande design: design som motstår att kategorisera kroppar och roller och som inte har förutbestämda gränser för vem den är avsedd för (s. 24). Ett hinder beskrivs därför utifrån vad systemet kräver, och en faktor utifrån den situation där systemets antaganden inte håller, inte utifrån vilken grupp en människa tillhör.

Dimensionerna kan korsas. Ett hinder och en faktor möts ofta i samma situation. När den som har en synnedsättning möter en e-tjänst som inte fungerar med skärmläsare uppstår exkludering. Genom att korsa dimensionerna går det att se var ett hinder slår hårdast och vilka omständigheter som gör ett hinder särskilt allvarligt.

Empirisk evidens. Granskningar, forskning och dokumenterade situationer som visar att hindret drabbar människor.

Utgångspunkter enligt lag. Normer i svensk lag, EU-rätt och internationella konventioner som är tillämpliga på hindret.

Ansvars- och korrigeringskedjor. Vem den enskilde kan vända sig till, vilken myndighet som vägleder utförare, i vilken mån granskning eller tillsyn förekommer och om det finns en bindande klagomekanism.

Samhällshinder

Förutsättningar i digitaliseringen som skapar exkludering.

Olika typer av samhällshinder uppstår när digitala lösningar har egenskaper eller beroenden som inte säkerställer att alla kan ta del av dem. Det kan till exempel bero på förvaltningspolitiska styrlogiker som prioriterat effektivisering framför den enskildes behov, teknisk skuld eller oönskade konsekvenser av regelefterlevnad.

Ramverket kartlägger samhällshinder inom elva områden, från styrning, insyn och infrastruktur till systemdesign, tjänsteansvar och bildningens förutsättningar.

Ojämlikhetsfaktorer

Omständigheter som innebär risk att hindras från att utöva sina rättigheter.

Ojämlikhetsfaktorer är inte individuella brister utan samspel mellan person och system. Förmåga hos den enskilde och förutsättningar i omgivningen hänger samman. Vem som helst kan vara utsatt för något som begränsar möjligheterna att utöva sina rättigheter fullt ut. Det kan handla om arbetslöshet, sjukdom, låg inkomst eller utsatthet för hot och våld. Samtidigt finns det strukturella förutsättningar i befolkningen som innebär ökad sårbarhet och risk. Inom vissa sociala och/eller socioekonomiska grupper finns fler individer som är utsatta för en viss omständighet än inom andra grupper (SCB 2020). I vissa grupper är riskfaktorerna fler, vilket kan leda till att utsattheten blir allvarligare eller att den enskilde drabbas på flera sätt samtidigt (ibid.). Det är inte omständigheterna som skapar exkludering utan hur systemen är utformade och vilka antaganden som görs om användarna (Wihlborg, Kaharevic & Lindgren 2026).

Exkludering är situationsbunden. En person som brukar hantera digitala samhällsfunktioner kan få svårigheter när livssituationen förändras, som vid sjukdom, arbetslöshet, separation eller sorg. Det är just i dessa lägen som behovet av kontakt med välfärdssystemet ökar, samtidigt som förmågan att navigera digitala processer minskar (Wihlborg, Kaharevic & Lindgren 2026). Att de 3–4 procent av befolkningen som har högst vårdkostnad står för hälften av hälso- och sjukvårdens totala kostnad (Socialdepartementet, 2010) visar att komplexa livssituationer inte är undantagsfall utan kärnan i välfärdsstatens uppdrag.

Ramverket kartlägger olika omständigheter som faller utanför de digitala tjänsternas designantaganden. Syftet är inte att kategorisera människor utan att synliggöra var det allmänna brister i att utforma välfärdstjänster som fungerar för alla.

Teoretisk utgångspunkt

Digitala system är inte neutrala verktyg. De är resultatet av förhandlingar där vissa behov värderas, prioriteras och byggs in, medan andra faller bort. Designval avgör vilka som exkluderas, ofta utan att det synliggörs eller ifrågasätts. Denna insikt har teoretisk förankring. De teoretiska perspektiv som presenteras nedan har valts för att de synliggör maktstrukturer i digitaliseringsprocesser och de bekräftas av aktuell empirisk forskning om exkludering i det närmast kontantlösa Sverige.

Designval producerar exkludering

Akrich (1992) introducerar begreppet inskription för att beskriva hur designers skriver in antaganden i tekniska artefakter: föreställningar om vilka användarna är, vad de kan och hur de förväntas agera. Tekniken delegerar därigenom roller och handlingsutrymme till dem som möter den. Akrich visar att när den verkliga användaren inte motsvarar den föreställda uppstår förskjutning (displacement): artefaktens inbyggda scenario och den faktiska användningssituationen går isär. Rose och Blume (2003) fördjupar detta och visar att inskriptioner konfigurerar alla som möter tekniken. De val och prioriteringar som redan gjorts begränsar handlingsutrymmet, och den enskilde har inte alltid möjlighet att kompensera för det som byggts in.

Winner (1980) visar att sådana designval kan ha politiska konsekvenser långt bortom den enskilda artefakten: tekniska system kan ordna mänskliga relationer på sätt som gynnar vissa grupper och utestänger andra. Feenberg (1992) argumenterar för att denna ordning inte är given. Teknikens utformning kan demokratiseras genom att de som berörs ges möjlighet att påverka designprocessen. Hedström (2004) bekräftar detta empiriskt i studier av datorisering i äldreomsorg, där hon visar hur värden som effektivitet och kontroll skrevs in i system medan omsorgspersonalens och de äldres behov fick stå tillbaka. Dessa teoretiska perspektiv visar hur designval producerar exkludering.

Det digitala imperativet: varför det sällan ifrågasätts

Petersén och Halldenius (2026) visar att exkluderingen också upprätthålls av en överordnad logik: vad de, med utgångspunkt i Ellul (1964), kallar det digitala imperativet. Imperativet innebär att digitalisering framställs som oundviklig, önskvärd och i sig progressiv, vilket gör det svårt att ifrågasätta utvecklingen eller synliggöra dess sociala kostnader. I den svenska kontexten förstärks denna logik av en nationell självbild som tekniknation, där digitaliseringens värde sedan 1990-talet primärt har formulerats i termer av internationell konkurrenskraft snarare än social hållbarhet (Petersén & Halldenius, 2026, s. 4). Wyatt (2008a) beskriver mönstret som ”rättfärdigande teknologisk determinism”: en logik som inte bara förklarar utan också legitimerar teknisk förändring, även när den skadar (Petersén & Halldenius, 2026, s. 5).

Konstruerad inkompetens: vad det gör med människor

Petersén och Halldenius introducerar begreppet konstruerad inkompetens för att beskriva vad som händer när institutioner och infrastruktur förutsätter universell digital kompetens. Den enskilde som inte lever upp till förutsättningen framstår som bristfällig, inte för att hen saknar förmåga, utan för att systemet har byggts utifrån en antagen norm om den digitalt kompetenta medborgaren (Petersén & Halldenius, 2026, s. 5). Haslanger (2015) ger den strukturella ramen: det som ser ut som individuellt misslyckande är en strukturellt genererad position inom ett system. I ramverkets termer är detta ansvarsförskjutningens mekanism: skyldighetsbäraren utformar systemet, och när rättighetsbäraren inte klarar att använda det läggs ansvaret på den enskilde.

Internationella ramverk för rättighetsefterlevnad

Ramverket bygger vidare på etablerade metoder för att bedöma staters efterlevnad av mänskliga rättigheter, i synnerhet Institut for Menneskerettigheders arbete med rättigheter i den digitala välfärdsstaten (Institut for Menneskerettigheder, 2023), OHCHR:s indikatorramverk (OHCHR, 2012) och OPERA-modellen (CESR, 2012).

Dessa ramverk beskriver hur man bedömer staters efterlevnad. De säger inte vilka hinder som finns. Ramverket kompletterar dem genom att kartlägga strukturella barriärer som den enskilde möter när välfärdsstaten digitaliseras och pröva om taxonomins struktur fångar det som ramverken kräver att en stat ska kunna redovisa.

Om AI-stöd i utvecklingen av taxonomin

Taxonomin har utvecklats med stöd av Claude Opus 4.6 och 4.7, en språkmodell från Anthropic. AI-modellen har använts som analytiskt verktyg i arbetet med att strukturera och syntetisera det kunskapsunderlag som taxonomin bygger på. Konkret har AI-stödet bestått i att bearbeta och relatera innehåll från projektets kunskapsunderlag, identifiera mönster och kopplingar mellan olika källor, samt formulera utkast till strukturer och kategoriseringar.

Alla val av källor, teoretiska utgångspunkter och slutliga formuleringar har gjorts av projektets mänskliga aktörer. AI-modellen har inte haft tillgång till icke-offentligt material och har inte fattat några beslut om taxonomins innehåll eller avgränsningar.

Användningen av AI i utvecklingsarbetet speglar projektets ambition att pröva nya arbetssätt för offentlig sektor, samtidigt som det ställer krav på transparens. Vi redovisar därför öppet

hur verktyget har använts och välkomnar frågor om processen.

Senast uppdaterad av Terese Raymond

Version 2.0. Det här är en granskningsversion. Innehållet kan ändras innan ramverket är färdigt.